Banbrytande NIH-studie avslöjar genetisk koppling till PMDS

År 2017 publicerades en av de mest betydelsefulla studierna inom PMDS-forskningen hittills. Forskare vid National Institutes of Health (NIH) i USA kunde för första gången visa på molekylära mekanismer som förklarar varför vissa kvinnor drabbas av premenstruellt dysforiskt syndrom medan andra inte gör det. Studien, som leddes av Dr. Peter Schmidt vid National Institute of Mental Health (NIMH) och Dr. David Goldman vid National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism (NIAAA), öppnade nya dörrar för förståelsen av detta invalidiserande tillstånd.

ESC/E(Z)-genkomplexet i fokus

Det centrala fyndet i studien rörde ett specifikt genkomplex kallat ESC/E(Z). Detta komplex spelar en avgörande roll för hur celler i kroppen reagerar på könshormonerna östrogen och progesteron. Forskarna upptäckte att kvinnor med PMDS uppvisar ett förändrat genuttryck i detta komplex jämfört med kvinnor som inte har tillståndet.

För att genomföra studien odlade forskarna vita blodkroppar (lymfoblaster) från både kvinnor med bekräftad PMDS-diagnos och friska kontrollpersoner. Dessa celler exponerades sedan för östrogen och progesteron under kontrollerade laboratorieförhållanden. Resultaten visade tydliga skillnader i hur cellerna svarade på hormonerna.

Över hälften av de 13 gener som ingår i ESC/E(Z)-komplexet var överuttryckta i celler från PMDS-patienter. Detta innebär att cellerna producerade mer av de proteiner som dessa gener kodar för, vilket påverkar hur cellerna bearbetar hormonsignaler.

En biologisk bekräftelse

Ett av de viktigaste resultaten från studien var att den gav en biologisk förklaring till varför vissa kvinnor är känsligare för normala hormonsvängningar under menscykeln. Detta var ett genombrott eftersom PMDS länge hade ifrågasatts och ibland avfärdats som ”bara PMS” eller som ett psykologiskt problem snarare än ett medicinskt tillstånd.

”Detta är ett stort ögonblick för kvinnors hälsa, eftersom det fastställer att kvinnor med PMDS har en inneboende skillnad i sin molekylära apparat för respons på könshormoner – inte bara känslomässiga beteenden de borde kunna kontrollera frivilligt.”

— Dr. David Goldman, NIH

Dr. Goldman betonade att studien visar att PMDS inte handlar om bristande viljestyrka eller emotionell instabilitet. Istället har drabbade kvinnor en grundläggande biologisk skillnad som gör dem mer sårbara för de naturliga hormonella förändringarna som sker varje månad.

Hur studiemetoden fungerade

Forskningsmetoden var noggrant utformad för att isolera effekten av hormoner på cellnivå. Genom att använda odlade celler kunde forskarna kontrollera exakt vilka hormoner cellerna exponerades för och i vilka koncentrationer. Detta eliminerade många av de faktorer som kan påverka studier på levande försökspersoner.

Lymfoblastceller valdes eftersom de är relativt enkla att odla och har visat sig uttrycka många av samma hormonreceptorer som finns i hjärnan och andra vävnader. Cellerna samlades in från kvinnor som hade genomgått noggrann diagnostisk utvärdering enligt DSM-kriterierna för PMDS.

Analyserna genomfördes med avancerade genuttryckstekniker som gjorde det möjligt att mäta aktiviteten hos tusentals gener samtidigt. Detta ledde till upptäckten av ESC/E(Z)-komplexets centrala roll.

Implikationer för framtida behandling

Upptäckten av ESC/E(Z)-komplexets roll öppnar nya möjligheter för utveckling av mer riktade behandlingar. Om forskare kan förstå exakt hur dessa gener påverkar cellernas hormonsvar, kan det leda till läkemedel som specifikt riktar in sig på dessa mekanismer.

Studien lade också grunden för fortsatt forskning om genetiska riskfaktorer för PMDS. Med bättre förståelse för de molekylära mekanismerna kan det i framtiden bli möjligt att identifiera kvinnor som har ökad risk att utveckla PMDS innan symptomen uppstår.

Validering av patienters upplevelser

För de miljontals kvinnor världen över som lever med PMDS var studien också en viktig validering. Många har berättat om år av tvivel från vårdgivare, familjemedlemmar och till och med sig själva. Att nu ha vetenskapligt bevis för att deras symptom har en biologisk grund kan vara både befriande och bekräftande.

Dr. Peter Schmidt, som har forskat om PMDS i över 25 år, betonade att studien bekräftar det som kliniker länge misstänkt: att PMDS är ett genuint biologiskt tillstånd som förtjänar samma uppmärksamhet och resurser som andra medicinska diagnoser.

Fortsatt forskning

Sedan 2017 års studie har forskningen fortsatt att bygga på dessa fynd. Flera forskargrupper arbetar nu med att undersöka exakt hur ESC/E(Z)-generna påverkar hjärnans funktion och humörreglering. Det pågår också studier för att se om genetiska varianter i dessa gener kan användas som biomarkörer för PMDS.

Forskningen har även inspirerat nya kliniska prövningar av läkemedel som riktar sig mot de biologiska mekanismer som studien identifierade. Flera bioteknikbolag, inklusive svenska Asarina Pharma, arbetar med att utveckla behandlingar baserade på den ökade förståelsen för PMDS biologi.

Sammanfattning

NIH-studien från 2017 representerar ett vändpunkt i PMDS-forskningen. Genom att identifiera ESC/E(Z)-genkomplexets roll gav forskarna för första gången cellulära bevis för de biologiska skillnader som skiljer kvinnor med PMDS från dem utan tillståndet. Studien har inte bara ökat den vetenskapliga förståelsen utan har också bidragit till att legitimera PMDS som en verklig medicinsk diagnos värd seriös uppmärksamhet och forskning.

För kvinnor som lever med PMDS innebär dessa framsteg hopp om bättre behandlingar i framtiden och, kanske lika viktigt, en bekräftelse på att deras lidande är verkligt och biologiskt grundat.